När det går riktigt fel!

Förra gången jag fotograferade min rakkniv, fick jag en liten idé. Det är ju så att vi som fotograferar våra rakningsprylar, nästan alltid försöker få det att se så mysigt ut med lite Spa-känsla. Men vore det inte kul att fotografera när det går snett, speciellt med en rakkniv. Ja, jag erkänner att det är en liten morbid tanke, men den klamrade sig ändå fast i mitt bakhuvud.

Jag tänkte mig ungefär samma upplägg som förra gången, fast i stället för SPA-versionen så blir det lite mer kaotiskt. Lite som att utgåifrån den tidigare lite stiliserade bilden och bygger vidare på den. Man har sina prylar stående lite fint, sedan skär man sig rejält i halsen och nästan kastar ifrån sig kniven, välter lite saker och rusar efter något att fixa skadan. Ungefär så såg min idé ut.

Lite utspädd ketchup och en vält flaska rakolja senare hade jag detta resultat.
dsc_3130_01

Jag tog två lite olika versioner, denna ena blir inte så närgången utan mer betraktande.
dsc_3137_02

Då dessa bilder är väldigt enkla i sitt utförande finns det kanske inte så mycket intressant att nämna kring hur de är tagna. Motivet är placerat på ett glasbord, och jag valde min 35mm f/1.8 glugg. Som bakgrund använder jag en vit skiva som jag bara ställt på bordet med lite stöd så att den står upp. Ljuset är från en blixt jag slår i taket för att få ett fint och diffust ljus. I redigeringen har jag sedan bara justerat ljuset något och raderat den synliga skarven mellan bord och bakgrund.

Annonser

Perfekt är inte alltid bäst

Jag har som jag tidigare nämnt ett intresse för rakning, och brukar därför besöka en del forum kring det. På dessa forum postas en mängd fina bilder på temat ”Shave of the day”, den som är intresserad och vill kolla in dessa bilder kan titta in på forumet ”Traditional Shaving” på Google+. Problemet med denna typ av bilder är ju att det blir många bilder om man ska dokumentera varje rakning man gör, det är inte realistiskt att lägga en halv dag per bild. Här har jag som strategi att ha lite standardkoncept uttänkta, hyvel, blad och ev borste i förgrund och låta min Scuttle och rakkträm utgöra bakgrund. Jag försöker ha en i övrigt ren bild avseende underlag och bakgrund. Genoma att ha den typen av riktlinjer kan man snabbt ta en fin bild utan att lägga allt för mycket tid, och det går ändå att variera bilderna relativt mycket.

Shavette
Just denna bild, har jag lagt ca 10 minuter på och då räknar jag fotografering och efterbehandling. Jag skulle nämligen raka mig inför att några gäster skulle komma över, men ville ändå dokumentera min första rakning med kniv. Att denna lite stressiga rakning sammanfaller med min första rakning med kniv, är bara det enkla faktum att min rakkniv just kom med posten och att jag likt ett barn inte kan hålla mig från att prova min nya leksak. I alla fall är situationen sådan att jag vill fotografera min nya rakkniv, och tiden är knapp. Mina ögon föll då på ett litet glasbord där jag snabbt arrangerade motivet, slängde upp en vit kartong som bakgrund. Knäppte några snabba bilder, jag såg till att få till kompositionen så att jag skulle slippa beskära något då jag insåg att redigeringstiden skulle vara medan potatisen kokade. Så när nästa lucka kom, slängde jag in minneskortet i datorn och bara fixade det nödvändigaste (finjusterade exponeringen, brusreducering och lite skärpa). Klart!

För vissa bilder försöker jag applicera mottot ”ingen vill se dina näst bästa bilder”, vilket är ett otroligt bra motto som gör det enklet att gallra bland bilder. Vill man skapa en portfolio eller visa upp sina bästa bilder så är det bra att tänka på just att bara ta med bilder som håller måttet, strunta i de som bara är ”ganska bra”. Men alla bilder är ju inte sådana bilder, vissa bilder är ju av typen ”Shave of the day”, där det är viktigare att delta och visa något, än att bilden är perfekt. För dessa bilder passar det bättre med principen, ”perfect is the enemy of good”.

Att fotografera en julklapp (eller konsten att krossa en glugg)

Min förtjusande fru, som vet att jag gillar gadgets, gav mig en Pebble i julklapp. Nu i jultider har jag ju även lite tid att förfoga över, så självklart ville jag då utnyttja den till att ta en snygg bild på min nya smarta klocka. Jag ville få bilden att både ha känslan av ”gadget” och jul. Jag beslutade att ta med mobiltelefonen med Pebble appen igång, för att förstärka känslan av gadget och smartklocka, sedan så plundrade jag julgranen på lite glitter och julgranskulor.
Studion skapade jag genom att stryka ett lakan och lägga lite snyggt i soffan så att det täckte sitsen och ryggstödet. Jag satte upp en reflektor på en sida för att lätta upp eventuella skuggor från blixten, som jag körde handhållen på en sladdlängds avstånd från kameran. Då soffan är rätt låg så hade jag benen på stativet i dess kortaste läge. För att komprimera bakgrunden i bilden som jag tänkt körde jag med mitt 55-200 Nikkor objektiv, med brännvidden inställd på 180-200 någonstans, så stativet fick stå en bit bort från själva motivet. Efter att jag tagit några bilder utan att blir riktigt nöjd böjer jag mig fram och justerar motivet något, samtidigt som jag fortfarande håller i blixten. Jag känner hur det rycker till när blixsladden sträcks och jag hinner vända mig om lagom för att se kamerastativet falla frammåt och objektivet slå i golvet. Objektivet är nu inte längre i utdragetläge utan har dragits in. Jag kontrollerar frontlinsen som är ok tack vare att jag i någon paranoia satt på solkyddet, dock går zoomen inte att rubba. Försöker man vrida får man känslan av att det inte är mycket hopp för den gluggen, Ja det var en dyr fotosession. Dessutom var jag ju inte nöjd med bilderna ännu, så jag slänger på min 35mm f/1.8 och planerar om lite och fortsätter.
Vid det här laget är jag dock lite distraherad av tidigare händelser, men får ändå till ett antal bilder som jag tycker ser bra ut. Jag avslutar allt och plockar ihop min studio. När jag senare öppnar bilderna i Darktable ser jag att de är lite väl mörka. Det verkar som att jag tenderar att, vid studiofotografering med blixt, bedömma bilderna bak på kameran som bra medan de i verkligheten är för mörka. Jag tillskriver det min bristande rutin på den typen av fotografering. Surt är det i alla fall, men jag har ändå några bilder som är nog ljusa för att kunna jobba vidare med.
Jag fixar till en bild som jag är nöjd med, visar den för frun som direkt säger att skärpan ligger fel… jo, lite är det ju så, texten på displayen är inte 100 skarp, jag hade också sett det men hoppades att det var så pass bra att inte någon skulle tänka på det. Kollar igenom bilderna igen, men ser ingen som håller måttet på alla punkter. Ja, då får det bli ”Gimp to the rescue”. Då texten och bakgrunden ändå är monokroma så markerar jag bakgrunden baserat på färg, och sedan växer jag markeringen några pixlar för att kompensera för oskärpan. Sedan fyller jag markeringen med klockans bakgrundsfärg. Jag inverterar markeringen och fyller sedan den med textens förgrundsfärg. Så, då är oskärpan borta. Nu har jag en bild där urtavlan är skarp, dock ser den lite konstlad ut så jag blandar den med originalbilden så att jag får önskad skärpa men tar bort den artificiella känslan. Resultatet ser ni ovan, hoppas ni gillar den.

Och kom ihåg att det man inte har i huvudet får man ha i redigeringsprogrammen och på betalkortet…

Fotografera arkitektur eller åter igen på djupt vatten

Jag och min familj spenderade en helg i Barcelona, för att få en liten försmak på våren. Men vad fotograferar man då i Barcelona förutom de blandade turistbilderna? Ja, det finns ju ett givet svar och det är ju alla byggnader av den geniförklarade arkitekten Antoni Gaudí. Nu är det ju så att jag inte är helt bekväm med att fotografera arkitektur, men jag kände mig ändå tvungen att göra ett försök. Problemet som jag ser det är att de gånger man tar en riktigt lyckad bild, så ser de ut som alla vykortsbilder man ser i alla stånd. Försöker man ta detaljbilder eller en annan bild som är lite mer udda så är det svårt att fatta vad det är man tittar på. Sedan blir det lite svårare av att, då jag är där med familjen, inte tar så lång tid som skulle behövas för att hitta de intressanta bilderna.

I alla fall så kändes denna byggnad, Casa Milà, som ett måste, speciellt som jag gick förbi den ett flertal gånger. Trots flera försök känns det som denna klassiska vykortsbild var min mest intressanta bild på detta hus.

Gaudi building around corner

Ett annan ”måste” byggnad är ju Sagrada Família, den ständiga byggarbetsplatsen.

DSC_1019

För att få lite avstånd till katedralen passade jag på att ta en bild på den från Park Güell, med några grenar som inramning. Nu var det lite disigt, så jag har fått jobba lite med efterbehandling i Darktable för att få till bilden. Mycket ”klarhet” och lokala kontraster för att få bort det värsta diset.

Ja, i slutändan är jag väl rätt så nöjd med dessa bilder, men jag inser att det är långt kvar innan bilderna håller toppklass. Fast det är ju som med allt annat, det krävs övning för att bli bra, så jag får se om jag tar mig tid att öva lite mer på stadsfoto med byggnader i centrum. För även om denna typ av fotografering inte är mitt stora intresse, så kan jag känna att jag gillar att titta på den typen av stadsbilder.

Att kombinera intressen

Som jag tidigare nämnt har jag övergått till att använda den gamla typen av rakhyvlar, som kallas för ”safety razors” eller dubbelbladshyvel. I och med detta upptäckte jag även att det finns otaliga produkter, som raktvålar, rakkrämer, olika hyvlar och liknande. Så det har utvecklat sig till ett litet mikro-intresse, där jag finner det intressant att prova på olika produkter. Här senast så beställde jag en ”Shaving Scuttle” från en lokal krukmakare, det är en liten hetvattenskanna kombinerat med rakmugg så att man får ett härligt varmt rakskum. Den blev riktigt bra och det är en njutning att använda den varje dag, sedan är den dessutom väldigt vacker.

Shaving with a scuttle

När Google+ skapade grupper, så skapade jag en grupp för traditionell rakning, där jag tänkte att man kunde tipsa varandra om olika produkter och berätta lite vad man tycker om dem. Gruppen heter helt enkelt ”Traditional Shaving” och har fått en del aktiva medlemmar. Det som var lite oväntat med gruppen var att många tar väldigt fina bilder och dokumenterar de olika produkter man använder. Och givetvis, gillar man fotografering kan man ju kombinera det med i stort sett vad som helst. Så självklart lät jag mig inspireras och har gett mig på att försöka ta några fina bilder på de olika rakprodukterna. Det är lite kul att ta dessa bilder då det är en annan typ av fotografering än jag tidigare hållit på med. Detta blir ju en sorts produktfoto, liknande det man ser i reklamannonser.

En person in gruppen tyckte jag borde prova några blad som skulle vara bra, Astra Super Platinum, och skickade sådana till mig. När jag testade dem så såg jag till att ta en ”Shave of the day” bild, att publicera i G+ gruppen. Då bladen var det centrala så har jag försökt att lyfta fram dem i bilden, så att de är huvudobjektet.

Astra Super Platinum

Det finns ju även en mängd gamla vintage-hyvlar att finna hos antikhandlare eller på online auktioner. Gillette FatBoy är en erkänt bra hyvel, så jag införskaffade mig en sådan via ebay. Självklart måste ett sådant inköp fotograferas och visas upp.

Gillette Fat Boy

Så det är lite kul att fotograferingsintresset ändå går att ta med i lite vad man än håller på med och är intresserad av. Sedan får man väl inse att intresset för bilder på rakhyvlar kanske är något begränsat, men i rätt forum så är de ändå uppskattade.

Och som lite extramaterial till denna post så kan ni få ta del av min extremt proffsiga studio setup när jag tog scuttle-bilden ovan.

Improviserad studio

Som bakgrund använde jag en vanlig bordsduk, som jag riggade under hyllan i köket för att få den belyst av spottarna där. Sedan riggade jag reflektorn i en kökslucka för att lätta upp skuggorna från blixten. Mer avancerat än så behöver det alltså inte vara. 🙂

Ett besök på fjärilshuset

Som ni märker så går denna blogg numera på sparlåga, då jag senaste tiden fokuserat på att umgås med min dotter. Men jag försöker fortfarande ha med mig kameran och tar en hel del bilder. Ja rent till antalet så tas det nog mer bilder nu än tidigare, men de flesta bilderna hör ju mer hemma i ett familjealbum än på denna bloggen.

Fast lite olika aktiviteter gör jag som resulterar i publicerbara bilder, och ett besök till fjärilshuset kändes som en bra aktivitet för att både far och dotter skulle få en rolig stund. Nu är ljuset inne på fjärilshuset rätt så beroende av ljuset utomhus, och är det mulet ute så blir det lite murrigare inomhus. Detta är dock inte något som fjärilarna tar hänsyn till, utan de rör sig med precis samma hastighet som tidigare… så det är bara att bumpa upp ISO så långt att man nästan mår illa. Nu hade jag inte heller ett stativ med mig, så även de fjärilar som faktiskt satt stilla var svåra att få bilder på.

Fjärilen nedan jobbade jag länge med att få en skarp bild på, men den satt så till att det var omöjligt att hålla kameran nog stabilt. I frustration så slår jag på blixten för att i alla fall få en skarp bild, bara för att sekunden efter jag tagit bilden komma ihåg att det är blixtförbud. Ops! Men fjärilen verkade inte bli speciellt störd, så det var nog ingen fara. Jag såg dock till att inte använda blixten efter det.

Fjäril mot svart bakgrund

Kan man inte få ner slutartiderna, kan man ju alltid utnyttja de långa slutartiderna för att förmedla fjärilarnas vackra rörelser. Återigen skulle bilden mått bra av stativ för att höja skärpan i de delar som är stilla, men man får arbeta med det man har med sig.

Fjäril i rörelse

En fjäril hade i alla fall vett att sätta sig på en väl upplyst plats och sitta stilla en lång stund, så att jag i lugn och ro kunde ta min bild. Då det var starkt motljus så fick det bli lite av en silhuettkaraktär på bilden.

DSC_0335

Även om det var lite svårt att fotografera denna dagen, så hade både jag och min dotter en väldigt trevlig stund. Så ett besök till fjärilshuset är något jag kan rekommendera till fotograferande föräldrar.

Humlans flykt

Med tanke på titeln kan man kanske tro att det är musikstycket av Nikolaj Rimskij-Korsakov som inspirerade mig till att ge mig på att fotografera humlor, men så är inte fallet! Jag satt vid bostadsområdets lekplats och höll koll på min dotter som lekte med de andra barnen. När jag gör det försöker jag att hålla viss distans för att inte störa barnen och bli indragen i onödiga småsaker som de likväl kan hantera själva, men samtidigt vill jag finnas tillhands när de inte kan hantera situationen utan behöver viss assistans. Den här eftermiddagen flyter leken på, och jag är därför lätt uttråkad av att bara sitta där. Min blick fastnar på några humlor som arbetar sig igenom ett buskage, och jag imponeras av hur systematiska de är. De är så systematiska att man nästan kan förutse vilken blomma de kommer att välja här näst, vilket innebär att jag borde kunna ta några bra bilder på dem. Jag har tidigare försökt mig på denna typ av fotografering, av flygande insekter, vilket nästan alltid slutat med suddiga bilder och en lätt frustration. Jag var därför lite lätt förväntansfull denna gång, då jag ju hade en plan. Således satt jag den eftermiddagen i en lekpark med kameran riktad mot ett buskage. Resultatet från den sessionen blev ett foto som jag publicerade på Google+.
Jag var dock inte helt nöjd, då jag hade önskat ta en bild på en flygande humla som kommer in för landning. Så i helgen tog jag åter kameran och gav mig ut på humlejakt. Denna gång var humlorna bara intresserade av klöverblommorna som smugit sig upp i gräsmattan, vilket gjorde att jag alltså ålade mig fram på mage runt områdets stora gräsmatta med en kamera framför ansiktet. Återigen så inser jag att en vuxen man som, utan en vettig anledning, krälar omkring på marken betraktas som lite konstig… fast mina grannar har nog tyckt det länge nu, så mitt krälande denna gång förändrade nog inget.
Resultatet den här gången blev i alla fall bilden här ovan. När jag tog bilden så var ljusförhållandena rätt så bra, då solen filtrerades genom några tunna moln. Det var ganska mycket ljus, vilket gjorde att jag kunde köra på ganska korta slutartider, samtidigt som ljuset inte var allt för hårt. Korta slutartider är det som gäller när man fotograferar humlor, då de rör sig ganska fort (även om det inte alltid ser ut så).

Men jag kan glatt rekommendera er att prova på att fotografera humlor, det är lite meditativt och avslappnande att sitta en lång stund och stirra på en buske… och utan en kamera verkar man ju bara konstig 🙂

det kan finnas drakar…